Starting over

The last 10 days have shaken me a bit, understandably I guess. I’m sad inside, but life moves forward. One day at the time. I’m still mid challenge and this week has taken me past the half way point. I have to admit that I cheated a bit, but sometimes you have to feed the soul as well as the body. No use regretting or lingering for too long. Back on the saddle and continue where I left off before life showed me how unpredictable it can be.

So, just under 3 weeks left. I can definitely see the results so far, and my motivation is still on top! The healthy eating has become routine now more or less, and even eating out has become easier, as it feels more natural to make certain choices.

I pulled my left glute last week, so skipping leg workouts for a week… But on the other hand I’m starting proper half marathon training again, so will definitely be using my legs. Not sure how that’s gonna go.

I’m a bit hesitant about posting actual progress in terms of pictures and numbers. Don’t want to focus on that too much, but we’ll see how I feel at the end of all this.

Livets sista tid

Jag fick en broschyr på sjukhuset i förrgår. “Livets sista tid” eller något sånt stod det på den. Den är skriven av en läkare som jobbat mycket med gamla och kroniskt sjuka patienter, och den är riktad till anhöriga. Den pratar om förändringar som sker när vi närmar oss slutet. Vi vet ju alla att livet på jorden inte varar för alltid, jag tror vi lär oss det rätt så tidigt. Men det är ju skillnad på att leva med denna vetskapen, och med vetskapen att livets slut är nära.

Jag såg på broschyren med cyniska ögon. Hur ska några bitar papper med text kunna berätta för mig om hur jag ska känna? Vad vet andra om vad just jag går igenom. Vi hanterar väl alla saker olika? Men jag läste den på bussen hem och insåg väldigt snabbt att det handlar ju inte om mig alls… Det handlar om dig. Du som snart möter ditt slut, och det ända jag kan göra, det ända någon kan göra är att vara där för dig. Och om jag förstår lite lite av vad du går igenom, så kan jag vara där för dig bättre.

2015-07-12 12.03.47

Det pratas om hur kroppen ändras fysiskt när döden är nära, men det som är mer intressant är hur hjärnan ändras. Dom senaste dagarna har jag suttit hos dig. Ibland har du varit mer vaken, ibland inte. Ibland har du varit pratglad, ibland får du inte ut orden. Jag har pratat på mycket för jag vet att du hör iallafall. Men dom två sista dagarna har du svarat och svamlat och jag har insett att du lever om minnen från andra tider. Från en tid då jag inte kände dig, från en tid innan livet gjorde dig till den jag känner.

Du rymde hemifrån som sextonåring. Du ljög om din ålder och anslöt dig till flottan. Du har berättat lite om det men inte mycket mer än att du spelade bort din första lön på poker. Från det du pratat om dom senaste dagarna, kan jag bara dra slutsatsen att du lever om dessa åren. Du berättar om nattskiftet, om hur kallt det är att sova i lillhamnen och att du ligger och tittar ut över båtarna som lägger till. Hur du måste krypa ihop till en lite boll under en tunn filt, och om hur du vill byta ut nästa skift så du kan gå på dansen på fredag.

88 år med minnen, och du har landat här. Jag tänker på mig själv i samma ålder. Alla känslor var på liv och död. Så många “första…” under tonåren, och jag kan förstå varför hjärnan vill återuppleva den känslan. Känslan av att vi har hela världen och livet framför oss. Känslan av att vara oövervinnliga. Att veta allt, och att ingen annan haft våra problem förut. Tron och hoppet att vi kan åstadkomma och ta oss vart vi vill. När förlorade vi den känslan? Och måste vi verkligen vänta tills vi ligger på vår dödsbädd innan hjärnan återvänder dit? Det känns inte riktigt rätt.

Dessa dagar hemma har varit hemskt svåra, och när jag sa hejdå idag och flög tillbaka till Amsterdam kunde jag inte sluta gråta. Mitt huvud är fullt av frågor om livet och döden, men främst så undrar jag vad jag ska göra för att återfå den känslan. Återfå synen på en värld som är full med möjligheter, och återfå förmågan att möta varje dag som jag gjorde när jag var 16 år, orädd och full av förväntningar.

— <3 —

This week has been a proper roller coaster. I flew back to Sweden last minute on Thursday evening. My granddad is sick… and not the kind of sick that you recover from. I don’t even know what to say, my head is filled with a million questions about life and death and memories.

I can’t even write this right now…

Reflections after week 1

So I’m sat here back on my sofa in Amsterdam, drinking my evening tea, eating my evening quark and watching Lord of the Rings (fellowship in case you were wondering) and reflecting over my first week on this challenge. I’ll be really honest here, the plan has not been followed to the letter. Firstly I only started on Tuesday, I only did two of the three home excersise plans, and I haven’t had nearly enough protein.

BUT(!) I also, have not broken any rules. I have only eaten things that are allowed and I haven’t touched a drop of alcohol. I think this is a pretty good feat considering three whole days in London. I reckon 70% is a fair estimate of how well I’ve stuck to it the past week. Starting week 2 tomorrow though I will dedicate myself fully to this scheme with 5 gym days and every meal consumed as planned.

Surprisingly, staying away from alcohol really wasn’t the hardest part this week. It seems my downfall is another form of sugar… When my flight going back to London was delayed on Thursday, all I wanted was a chocolate bar or a bag of Haribo. The whole restless eating to pass the time has become a real annoying habit that was hard to resist. Also, with hot weather like this past week I would have killed for an ice cream! But I hear these things get easier. Right?

A new challenge

After a weekend of lots of fun-times with the best group of people, I’ve embarked on yet another challenge. I want to try to get in the best shape possible in the next 6 weeks. This will involve a strict diet and exercise routine which so far is going on (three days in haha).

If successful I will share everything on here. Well, either way at the end of the 6 weeks (or when I give up) I’ll write more about it.

I also start serious half marathon training again in a couple of weeks. I’ve been keeping up casual running, but come the 20th July, I’m back on it for real! This will be in parallel to my current 6 week challenge.

And then after Copenhagen Half, we’ve got 5 weeks til Amsterdam Half, where I’m still feeling pretty confident that me and Orsi are gonna smash that 2 hour barrier!

So here’s to the start of a very active couple of months!

Double Standard

I was watching the news this morning as I do most days while having breakfast. The two main stories this morning (on BBC) was the shooting in Charleston and a speech that David Cameron was about to give about British Muslims and IS.

Let’s summarise these two events here… In Charleston, a white guy sits in an African American church for about an hour before starting to shoot people. 9 black Americans die. In the UK for the past week, there’s been stories about young Muslims travelling to Syria and Iraq to join the so called IS, and so the PM holds a speech in which he says that British Muslims need to do more to prevent terrorism and (some) need to stop quietly supporting IS.

It pisses me off so much how the shooting in Charleston, focuses on the perpetrator as an individual, whereas a 17 year old kid suicide bomber manages to tarnish a whole community.

The front page of the Daily Mail this morning read: “PM: UK Muslims helping Jihadis” in big bold capital letters. The PM is asking the British Muslim community to be more public in denouncing terrorism. Has anyone asked the “white male” community of the US to denounce hate crime (has anyone even called it an act of terrorism?!)?

The only thing that the PM’s speech does (besides tarnishing about 3 million people in the UK – many more world wide – with the same brush), is to explicitly assert that British Muslims as a whole are helping mass-murdering terrorists to inflict carnage across Iraq, Syria and Libya. Making people feel rejected, marginalised and treated as a dangerous “other” by the society is what creates this divide to begin with.

And on the flip side, media across the globe are refusing to brand the Charleston shooting as terrorism, in some strange effort to protect the idea that you can be a racist and not a murderer. No one will ever hold the entire white population accountable for one man’s actions. But it seems that if you’re anything but white (and male) you are constantly asked to apologize, distance yourself and make excuses for those associated with you.

6 weeks

It seems spring came and went and now it’s pretty much summer. 6ish weeks since the last post, and I’m still alive!

It’s actually been quite an eventful spring with lots of fun Dutch traditions like King’s Day and Liberation day. Trips back to the UK for the Hackney Half and a spontaneous visit to Stockholm about a month ago!

So in no particular order, here are some pictures!

Fredde showed up!

Fredde showed up!

Beers were tasted with Dave, at De Prael Berwery

Beers were stated with Dave, at De Prael Berwery

Keukenhof with all its tulips when the family were around

Keukenhof with all its tulips when the family were around

We ran the Hackney Half together, for the start of our running season 2015 :)

We ran the Hackney Half together, for the start of our running season 2015 :)

Spring came to Amsterdam

Spring came to Amsterdam

Weddings were attended up in Liverpool.

Weddings were attended up in Liverpool.

How many tulips can one view in one day?

How many tulips can one view in one day?

I won an award at the Library anniversary party!

I won an award at the Library anniversary party!

The running route along the Amstel

The running route along the Amstel

Orange for King's Day!

Orange for King’s Day!